Kul det faktum att Axl låtsade spy också, över mig, jävla mupp!
..är precis vad mina kära vänner är! Att komma till skolan efter 48 timmars (om inte mer) supande. hahaha. Kul att se alla antingen fortfarande fulla eller bakis. Tror vi var 6-7 stycken som var nyktra och mådde prima denna fredag.
Kul det faktum att Axl låtsade spy också, över mig, jävla mupp!
1 Comment
Detta kan ju bli känslosamt beror ju på vad man skriver om.. Jag tänkte skriva om mitt sista ögonblick med Exet. Finaste hästen. Så lik Rasse på alla möjliga sätt, dock mörkbrun. För er som inte vet så var Exet min sköthäst på Väsby ridskola i många år. Jag red honom nästan jämt och de dagar jag var där och skötte honom kunde jag stå och rykta i timmar.
Jag minns den där tisdagen så väl. Jag hade köpt en fin grimma med ljusblått ludd på, glansspray och massa morötter. Ryktade länge länge, gick sedan ut med honom så han fick beta gräs. En sista gång. Det var så hemskt när jag sedan åkte hem. Sista gången jag såg honom, ett sista ögonblick. Fy vad hemskt det var. Jag tror jag var helt förstörd i flera dagar. Det är ju lite som att skriva om sina drömmar om framtiden men ambitioner är väl med konstruktiva och kan ändras med tiden.
Min ambitioner då är att tävla OS någon gång, i framtiden. Kan ju aldrig säga när eftersom det är ett bra tag kvar dit! Sen en annan ambition är att flytta till egen lägenhet, inte alls för långt härifrån. Helst Väsby tror jag... Fast lägenheterna ovanför Nordea i Märsta är ju ganska najs men nog inte så billiga att bo i direkt. Ja och sen bo på hästgård, föda upp och utbilda hästar.. hmm jaa. Efter en hel förmiddag i stallet så är man allt bra hungrig! Tror det får bli pannkakor till lunch idag, och så blir det säkert (förhoppningsvis) några kvar till mellis sen också, kalla pannkakor är det godaste som finns.
Rambo har varit duktig och varit med hela morgonen i stallet, ville inte lämna honom ensam efter att mamma råkade klämma honom i dörren, gudars vad han skrek och skrek, lille bebisen. Denna kategori innehåller mycket, lite allt möjligt krimskrams trams.
Saker som jag inte tar upp här, saker som är så larviga att de inte är värda att nämnas, saker som är förståeligt. Tror jag tar denna och skriver någon annanstans. MEN I ALLA FALL Jag saknar min storebror så in i bomben mycket. Jag saknar mina gamla klasskamrater från Väsby, gamla goa tiden. Jag saknar de vänner man tappat under årens gång. Men det är ju sånt som händer, win some lose some. Jag saknar min EPAAAAA, fina Herbert. Okej, den här är ganska lätt måste jag säga. Min favoritplats är såklart stallet, där man utan problem kan vara helt sig själv och vara hur barnslig man vill. (Man kan även klä sig hur fult man vill och se förjävlig ut) Det är inte så att hästarna bryr sig om hur man ser ut. Och det finns ingen direkt att klä upp sig för.
Där mår jag som bäst också, frisk luft och rensa tankarna lite. Den andra favoritplatsen är såklart sängen haha :) Alla har sina rädslor, vissa stora, vissa små. Jag är inte rädd för mycket, men självklart är jag en människa och är rädd för vissa saker som är helt ofarliga, oftast.
En av mina största rädslor jag har är för spindlar. USCH de är så äckliga och jag vet inte vart jag ska ta vägen när det är en spindel på golvet. Brukar oftast hända så att jag flyr så högt upp jag kan, eller så långt bort jag kan från spindeln och ropar på hjälp (oftast mamma). Ganska fjantigt menmen. En annan rädsla jag har, som faktiskt kommer och går (men som jag har just nu igen), är min rädsla för mörkret och ensamheten. Kombinationen skrämmer mig bara jag tänker på det. Jag är inte mörkrädd, för jag kan vara och sova i rum som är helt kolsvarta, men just att vara utomhus i mörkret när det blåser. Som idag! huvaliga jag var lite smått rädd när jag blev ensam i stallet och skulle upp på höloftet. Delvis för att hästarna var alldeles uppjagade för något där ute och för att loftet är läskigt överlag. Ensamhet skrämmer mig också, jag blir lätt paranoid då. Får för mig att det är nån annan här fast det inte är det. Därför har jag helst sällskap, som mina katter. Sålänge de är lugna och avslappnade behöver jag inte oroa mig för något. Ja, jag är sån som tror lite på det övernaturliga, som "spöken" och vålnader. Att de döda går igen och så. Därför är jag nog extra kinkig när det är en sån dag som idag(som idag, som idag, som idag.) När det blåser, är mörkt, hästarna uppjagade och jag är ensam i stallet. Jag lovar, då spökar det! hmm en första, finns så mycket, första flytt, första djur, första häst, första bil, första resa (eller första iPhone som Amanda sa). Svårt att välja :o
Kan ju skriva om min "riktiga" första resa utan mina föräldrar. Sommaren 2008, efter att jag och mina bästis slutat nian så hade vi bestämt med våra mammor att vi skulle åka utomlands. Turkiet blev det, mitt i sommaren skulle vi bosätta oss på en ö, Büyükada. En ö utan några bilar (bortsett från sjukvård, brandbilar och polisbilar och vissa lastbilar) all transsport sköttes med cyklar eller droskor. Nu blev det så att jag åkte med min bästis, hennes mamma och hennes Gudmor eftersom mamma blev hemma istället. Men det blev bra det med :) Väldigt varmt, väldigt god mat, väldigt härliga upplevelser och häftiga minnesbilder som kommer upp i huvudet nu. Vi flög och mellanlandade i Tyskland, där vi blev fast i ett antal timmar eftersom vårt flyg från Sverige var försenat så vi missade planet till Turkiet..... Så Tyska flygplatsen kan man utan och innan. Eftersom allt blev försenat så kom vi inte iväg till ön som vi skulle heller utan vi fick spendera en natt i Istanbul först. På ett ganska lyxigt hotell med väldigt fräsch frukost! Minns känslan av att äntligen kunna få ta av sig skorna och lägga sig i sängen och sova efter en mycket lång och seg dag. Morgonen därpå tog vi taxi till båten som skulle ta oss på vårt äventyr, väldigt varmt var det hela tiden och fläktade härligt ute på havet. Kändes som evigheter att åka dit, men till slut var vi äntligen framme på Büyükada och vårt mysiga hotell Princess log inte långt ifrån kajen. Ett väldigt rosa hotell där jag och bästis bodde i ett rum och monika och carina i det andra rummet. På ön var vi i 4 nätter, för att sedan åka tillbaka till Istanbul och bo där i en natt. Väldigt häftigt var hela resan och jag skulle gärna göra om den igen! Förut grät jag aldrig, och då menar jag aldrig. Det var som att mina tårkanaler var helt uttorkade. Senaste året/åren kan jag gråta för minsta lilla. Att de gråter på tv, att jag mår dåligt, av att inte saker. Allt.
Nått som verkligen får mig att gråta, varje gång, är filmen P.S I Love You för att den är så himlans fin så jag dör lite varje gång. Första gången jag såg den i somras storbölade jag. För det var så sorgligt att något så fint ska ta slut. Sen kan man ju gråta av lycka också, skratta så man gråter. Det har jag enkelt för, hah |
Isabelle Lexing
Tjej, född 1992, sökande till hippologprogrammet 2013, arbetar på Sollentuna Ridklubb och SATS Väsby. Kategorier
All
Arkivet
July 2013
Länkar
|